Skandalretorik: det sunda samhällets fiende

november 7, 2010 av José Luis Ramírez

Massmedierna har förlorat lite av sin exklusivitet, sedan den nya tekniken med e-post och bloggkulturen gett verklig "rösträtt" åt "var och en". Pressen (särskilt kvällspressen) har då blivit mer desperat än någonsin om att dra upp skandaler. Allra senaste: somras Littorinskandal och nu Kungens bokskandal. I sådana sammanhang anlitar pressen s k RETORIKEXPERTER (Fällman, Roge, Bergqvist) vars uppgift är att dra en massa snusförnumstiga besservisserkommentarer som inte har ett dugg med sund retorisk analys att göra och som självtänkande människor inte alls håller med om, även om det inte saknas några som, i brist på eget synsätt, köper deras. Barbro Fällman, självutnämnd retorikexpert, håller en föreläsning för kungen och talar om vad han borde ha sagt och hur han borde ha betett sig. Att Elaine fallit i samma expertgrop är bara att beklaga. Men för henne handlar retorik numera om att "tala snyggt" (gärna också se snygg ut).

Det är intressant att bevaka vilka bilder pressen väljer vid presentation av olika artiklar. Bilden tas ofta bara från arkivet, som om det handlade om situationen man skriver om. Ofta visar man bilder på politiska djur och höjdare som bara ler (man undrar då åt vad). I samband med bokskandalen väljs bilder av en bekymrad kung.

Den nya boken om kungens biografi och den debatt som pressen dragit upp är onekligen en retorisk händelse som förtjänar riktiga kommentarer. PATHOS-pistiseffekt tycks vara den viktigaste att betrakta i en retorisk betraktelse. Frågan är om denna bok och denna skandal gynnat ett republikanskt eller ett monarkiskt stöd. Bara enkelspåriga republikanhängare, sådana som inte har några egentliga sakskäl och logos-argument, kan inbilla sig att en sådan bok främjar avskaffandet av monarkin. Många monarkister känner sig däremot mer uppmuntrade än någonsin att försvara monarkin och ser debatten som ett fult slag under bältet. För kungen själv kan visserligen inte vara roligt att, som någon sagt, avbildas med byxorna nere, nästan ordagrant. Man kan undra om inte de flesta kungar haft vänsterprassel, frillor m m. I Spanien var oäkta barn från kungar helt kända och accepterade. Dessa barn kallades "naturliga", inte oäkta, som om de äkta kungabarnen vore onaturliga. Filip den II hade en sådan broder  som hette Johan och som blev en historisk personlighet genom att leda det heliga kriget mot turkarna som slutade i Lepantosegern, där Cervantes fick vänstra armen förlamad (vilket inte hindrade honom att skriva om don Quijote). Han var guvernör i Nederländerna och det gjordes aldrig någonting för att dölja att Karl den V var hans fader.

Den som drar mest nytta är kanske Victoria. Hon kan knappast förbindas med eskapader. Boken om kungen kan vara t o m ett stöd för kvinnlig monarki, även om det också funnits lösaktiga, manslukerska drottningar som Katarina den Stora eller Isabel den II i Spanien.

Att massmedierna, i dessa sammanhang, tillåter sig utse "retorikexperter" som pratar en massa skit och kallar det för retorisk "analys" (jag skulle hellre vilja kalla det "anal yrsel") är ganska allvarligt. Vi trodde att Retoriken hade fått en ny grund som studieämne och att en sund retorisk medvetenhet blir idag, mer än någonsin, nödvändig för att rädda och utveckla ett demokratiskt samhälle, där medborgarna förmår bedöma det som lärs ut och sägs och inte låta sig manipuleras och vilseledas.

Vänlig hälsning
J L Ramírez