Kommentar om Jan Björklunds kritik av förslaget om "6 timmars arbetsdag"

maj 10, 2010 av José Luis Ramírez

Jan Björklund har uttryckt sin upprördhet inför vpk-kongressens beslut om att driva införandet av 6-timmars arbetsdag med oförändrad lön. Han argumenterar naturligtvis endast utifrån sin egen ståndpunkt. Jag är inte alls vänsterpartist, utan en vanlig medborgare som kämpar för en allsidig belysning av politiska frågor. Jag är ganska trött på att alla de som tillskriver sig själva  benämningen ”politiker” (i stället för att kalla sig  ”politiskt förtroendevalda” - ty ”politiker” betyder medborgare) bara ägnar sig åt att slå ner på motståndarens argument och avleda uppmärksamheten från den egna bristande logiken.

Låt mig därför (utan att vara vpk väljare) försöka se huruvida vpk:s beslut kan försvaras åtminstone på vissa grunder. Som medborgare (dvs som ”politiker” i egentlig mening) måste jag se till att min bedömning av de förtroendevaldas uttalanden bygger just på förtroende och trovärdighet, dvs. på övertygelse om att dessa människor, som lever på våra skatter, resonerar ärligt, korrekt och allsidigt.

En gång i tiden fick de lägre samhällsklasserna arbeta alltför länge och på dåliga villkor. Första-maj demonstrationerna började just utifrån kravet på begränsningen av arbetstiden till bara 8 timmar per dag (”8 timmars arbete – 8 timmars fritid – 8 timmars sömn" lät det). Allt tyder på att det nu är dags att sänka arbetstiden till 6 timmar, eftersom produktionen blivit flera gånger större än för 100 år sedan. Vi behöver inte lönearbeta lika mycket som tidigare för att åstadkomma mycket större resultat. Tvärtom: vi har en överproduktion av slit-och-släng saker och ting, som förbrukar jordens resurser i onödan. Det finns dessutom ett ständigt problem som kallas ”arbetslöshet”, dvs brist på "avlönat" arbete (ty även de s k "arbetslösa" gör ändå någonting) som kräver en fördelning av arbetstiden. Om alla går ner från 8 till 6 timmar om dagen, då skapas reglerade arbetstillfällen för flera. Arbetslöshetsstödet torde också minska, vilket Jan Björklund tycks förtiga i sin enkelspåriga kritik.

Jan Björklund tycks bara tänka på en sak: pengar, inte människor. Han tycker att skolan skulle försämras áv en arbetstidsförkortning. Jag förstår inte varför. Det skulle kräva större antal lärare och deras utbildning, en bra sysselsättning som inte bidrar till miljöförstörelse, såsom den överdrivna produktionen av varor. Han tycker att det är för djävligt att vanliga löntagare skulle få en relativ lönehöjning på 30 %. Han förbinder lönesumman med dess relation till arbetstiden och verkar därmed vara influerad av Marx värdeteori, som t o m kommunisterna har glömt. Det är konstigt att Björklund ställde upp på moderaternas skattesänkning till alla som har ett har jobb (men inte till pensionärerna), och att detta försvarades med argumentet att det främjade handeln och därmed ökade arbetsmöjligheterna. Varför ska inte arbetsdagsförkortningen få samma effekt i ännu större utsträckning?

Det som är tråkigast i Björklunds resonemang är dock inte det som han betraktar, utan det som han försöker dölja. Han sitter i glashus och borde inte anklaga andra för att roffa åt sig högre lön utan att vilja nämna vad alla borgerligt röstande höginkomsttagare, bonusgynnade och miljonbelopps avskedsvederlagda kostar samhället. Det kanske vore på tiden att börja sätta lite gränser för oförtjänta lönebelopp och sidoersättningar. Vad jag vet har Björklund inte avstått eller protesterat mot sina egna lönehöjningar. Han lever ju på våra skattemedel för att argumentera etiskt korrekt, inte för att vilseleda.

Vänliga hälsningar
José L Ramírez (partilös)