Det förvirrande tjafset om Vilks yttrandefrihet fortsätter

juni 8, 2010 av José Luis Ramírez

Vi trodde att episoderna kring Vilks var över och att vi nu ska ägna oss åt nya svåra problem, som Gazas avstängning och dylikt. Idag drog programmet Nya vågen frågan om Vilks yttrandefrihet upp igen. Jag blev tvungen att sätta upp ett inlägg om detta, som skickas här för kännedom.
--------------
Att fortsätta diskutera Vilks episod på detta sätt blir mer och mer förvirrande. Jag tycker att det är dags att tala om vad ni menar med estetik och med konst, dessa heliga kor. Jag förstår att man vill rengöra formen från innehållet. Abstrakt konst där färg och fria former tas upp kan man antingen tycka om eller strunta i utan att tillskriva dem någon betydelse. Man kan riva av en toalettstol, såsom Duchamp gjorde, och säga: ”Du får inte se en toalettstol – det är bara en form”. Väldigt filosofiskt…! Tingens betydelse kommer inte från formen utan snarare från funktionen (vad dessa ting är för oss). Men att ”provocera” med konsten borde då vara konstigt, inte konst. Det är som att säga: ”I denna debatt finns någon som är korkad” och skydda sig med att jag inte nämner någon vid namn. Om jag provocerar dig genom att rita en kvinna som liknar din mor i samlag med en hund, då kan jag säga att det är bara konst. Om du slår mig på käften, då kan du också säga att jag inte får ta illa vid: ”Det är bara konst, också”. Stenkastreaktioner mot Vilks kan man då kalla för konstnärliga uttryck också. Varför ska han ha rätt att provocera och andra inte att provoceras? Visst är det olika sätt, men vem sätter upp principerna för hur man får provocera? Att helt befria estetiken från etiken blir lite problematiskt.

Jag tycker, uppriktigt sagt att ni, alla fisförnäma konstfilosofer, håller på att skapa en löjlig situation som bara kan leda till något som ingen hade förutsett. Att uttrycka vad som helst och påstå att det är heligt, eftersom det är konst, är både hyckleri och dold fascism. Varför ska Vilks ha rätt att provocera och andra inte att provoceras? Visst kan man reagera på olika sätt, men vem sätter upp principerna för hur man får provocera och provoceras? Att helt befria estetiken från etiken blir lite problematiskt.

Jag tycker, uppriktigt sagt att ni, alla fisförnäma svenska konstfilosofer och påstådda tryckfrihetsförsvarare, håller på att skapa en löjlig situation som bara kan leda till något som ingen hade förutsett. Att uttrycka vad som helst och påstå att det är heligt, att alla ska få godta det eftersom det är konst, är både hyckleri och dold fascism. Sverige är fylld av fegt sväljande av förtret, som man betalar bakom ryggen och med krokben. Naturligtvis gillar jag inte någon som reagerar med våld, när han/hon blir provocerad, men att kräva att man ska hålla med Vilks rätt att göra vad han gör är en kränkning av ens integritet. Jag behöver inte hålla med någondera. Den som ställer upp på att hjälpa Vilks att utföra sin gärning är en fähund. (Får jag provocera vederbörande med mina ord?). Ett samhälle som är så fullt av tyst censur, dolda trakasserier och fördömanden som det svenska ska kasta bort ansiktet, inte spegeln.

Det som fattas är urskillningsförmåga. Problemet med denna förvirrande diskussion om Vilks yttrande är att ni inte kan skilja mellan ”frihet” och ”rätt”. Att jag ska ha frihet att yttra mig är inte detsamma som att jag har rätt att yttra vad som helst. När signalen blir grön vid övergångsstället kan får jag rätt att gå över, men det är inte säkert att jag bör göra det.

”Tvenne lagar styra detta liv: förmågan att begära är den ena; tvånget att försaka är den andra. Adla du till frihet detta tvång” Så skrev Stagnelius. Ganska klokt, även om jag skulle föredra att säga: ”Adla du till rätt denna frihet”.

Dessa frågor får mig att tänka på en skrift son jag publicerade för länge sedan under titeln ”Handlingsfrihetens villkor”, Jag kanske ska revidera och lyfta fram den igen.

José L Ramírez