Om ordens påverkan. Vidgad språklig reflexion med anledning av en artikel i SvD

June 15, 2011 by José Luis Ramírez

Matilda E Hansson kommenterar i SvD hur SD:s terminologi fastnar och påverkar diskussionen i Riksdagen. Om denna fråga borde vi tänka oftare. Det finns många politiskt etablerade uttryck som skapar problem och är mindre uppmärksamma än "massinbvandring" och dylikt.
--------------------

Kommentar om artikeln: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sds-sprakbruk-har-spritt-sig-i-riksdagen_6244420.svd Tack för artikeln om språkbruket. Att det skapade ordens vanebruk färgar vårt tänkande och vår uppfattning är något som inte bara är viktigt att uppmärksamma i reklam och i politik. Hela vårt språk är fullt av ord som påverkar vårt synsätt ofta åt fel håll. Redan i ordbildningen förekommer metaforen och metonymin som grundelement. Metonymins betydelse behärskas dessvärre inte ens av retorikkunniga.

Du nämner sådana ord som "massinvandring" och "utanförskap". Det är nyskapade uttryck som man kan urskilja med luten uppmärksamhet. Men, redan inom politiken, vad sägs om ordet "arbetarpartiet" som moderaterna tillskriver sig själv. Det är lätt att driva en politik som driver på "arbetet", utan att detta betyder att man bryr sig om "arbetarna". Men i det spåret kan jag undra vad som menas med "arbete". Det som på svenska kallas "Arbetsförmedling" heter "Anställningsförmedling" i vissa andra språk. Det är lätt att, genom ordens vidgade eller inskränkande semantiska bruk, sätta likhetstecken mellan "arbete" och "lönearbete". Som om traditionella hemmafruar och s.k. "arbetslösa" inte gjorde något av nytta för sig själva och andra. Och som om alla som får lön gjorde något. Det finns många som dessutom gör skada och borde få lön och det vore bättre om de blev "arbetslösa" så att de slutar att "producera" onödiga saker eller problem. Då skulle konsumismen och miljöförstörelsen bli åtminstone en aning mindre. Men det är tydligen viktigare att driva "full sysselsättning" utan att det ska betyda "meningsfull sysselsättning".

Språkbruket och ordens användning kräver en enorm uppmärksamhet om man inte vill köpa "krisen i säcken" :) (snarare än "grisen"). Hans Larsson, i boken "Poesiens logik" förordade att barnen borde tränas i etymologisk kunskap. År man petnoga så kan man konstatera att vi kallar "fakta" (som betyder "det gjorda") även ner det gäller sådant som bara föreligger naturlig, som är "givet" och därför borde heta "data". Men ordet "data" används för flera saker, ibland sådana som är gjorda av oss. Detta är knappast riskabelt. Men ta t ex ett ord som "handling". Det bygger på "hand" och därmed blandar man ihop "handla" och "göra", som om det inte fanns en viktig betydelseskillnad, vilket bl a visat sig i det ena verbets intrasitivitet och det andres transitivitet. Många som hör mig säga detta kan inte förstå vad det är för skillnad jag menar.

Vi är vana sedan grekerna vid att tala om "seende", när vi menar "förståelse" ("Ser du inte att...) så att t o m ordet "idé" har med "uideo" att göra. Det kan i visa sammanhang göra vår uppfattning lite "enögd" och alltför materiell. Jag gillar inte talet om "framtidsvisioner" och brukar kräva "framtidsmelodier" i stället.

Reklamspråket manipulerar oss visserligen med valet av ord och bilder. Det räcker ändå med att antydda eller utelämna aspekter, så att vi tittar åt det håll som reklammakaren vill. Ibland utan att märka manipulationen själv. Värre är när vardagsspråkets grammatik vant oss vid att byta ut verb mot substantiv, t .ex. Vi inbillar oss att substantivet är den viktigaste språkliga kategorin, när den är den mest vilseledande. Alla substantiv i bestämd form singularis är för det mesta, -- men undantag av egennamn eller helt individuella benämningar (Kungsträdgården, kungen) -- varken bestämda eller singularis.

Språket är fullt av abstraktioner och generaliseringar. Det finns "människor", inte "människan" och en läkare kan inte bota "sjukdomen" utan en sjuk människa. Denna sammanblandning kan låta helt oförarglig, men politiken och vardagsspråket manipulerar oss ständigt genom att dölja vad saken eller subjektet gäller. På 90-talet talade man om att "räntan hade gått upp 500%", som om "räntan" kunde klättra upp själv (med vilka fötter och i vilken trappa, kunde 'man' undra). Vi skrattar åt antikens människor som gjorde gudar av vissa företeelsen eller egenskaper, men vi kan själva, utan att lägga märke till vår mytologi, säga att "Marknaden inte tillåter ..." som om Marknaden inte vore en gud som i Grekland hette Hermes och i Rom hette Merkurius (marknadens och tjuvarnas gud, förutom gudarnas budbärare).

En läsning av Snorres Edda, t. ex. sagan om "Tors färd till Utgårdaloke", avslöjar hur människor mytologiserar med sin ordbildning och sitt språkbruk. Den mytiska "Hage" är en mästare i att springa fort, eftersom ingen springer fortare än Tanken (vi har ordet "håg" på svenska). Nutidens främsta myt är Pengarna, men att reda ut denna myt har blivit nästan omöjligt. Gianbattista Vico hade nog rätt när han sade att "människor kan bara förstå vad de själva har gjort, det andra kan bara Gud förstå" ("factum verum"-tesen).

Vi kan inte tala utan att använda troper, inbyggda även i de mest vardagliga orden. Ett språk utan ständiga semantiska förväxlingar och konstruktioner som bygger på analogier eller associationer vore omöjligt. Vi kan inte uppfinna helt nya ord för varje ny situation. Den beskrivning som jag nu gjort om detta har jag bara kunnat göra genom att själv begå metaforer, metonymier och synekdoken för att göra mig förstådd. Problemet är när dessa troper lurar oss och får oss att titta åt annat håll, medan tjuven tar vår plånbok. Politiken och vardagsspråket, men även vetenskapen, är fulla av missvisande uttryck, om vi inte är uppmärksamma. Det finns helt oskyldiga och ofarliga sammanblandningar. Jag kan be om att få "din telefon", trots att jag bara kan få "numret till din telefon". Men när en hel yrkeskår kallar sig "ekonomer" och när ordet "ekonomi" (som kommer från "oikos" och "nomos" och innebär en klok användning med våra "resurser") döljer deras egentliga syssla, som ska heta "krematistik", då har vi fördärvat diskursen om samhällets kloka planering. Det var Aristoteles som tog upp dessa benämningar i sin bok Politiken. Användningen av pengar som redskap för att underlätta resursutbytet med varandra hette "Krematistik". När hela vår resursförvandling ses enbart som en fråga om pengar, dvs. när vi glömmer bruksvärdet och reducerar det till bytesvärde, då har vi åstadkommit en fullständig socail förvirring. Språket, som gav oss en särställning bland alla djuren på jorden, gör oss i stället för jordens farligaste art. Det kan låta som en retorisk överdrift (man förstorar för att synliggöra och imponera), men mycket av den pessimistiska debatten som pågår inom vissa kretsar ligger i den riktningen.

Vänlig hälsning José L Ramírez