Politisk retorik och retorisk politik

November 6, 2009 by José Luis Ramírez

Det kan vara intressant att lägga märke till på små detaljer i den politiska debatten på väg till valet.
Massmedierna har nu bestämt sig för att (med hjälp av det retoriska instrumentet som låtsas vara vetenskap, nämligen sadistiken) tala om att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och att detta kommer att språnga den nuvarande tudelning av allianser i luften.

Bemötandet av Jimmy Åkesson -- både från massmedia och från de politiska figurerna -- har varit under all kritik. Att välja argument och angripa rätt sak är inte alltid så lätt. Jag har öppnat en personlig diskussion med Åkesson om hans kunskap om "svensk kultur", om vem som är mer svensk (jag har faktiskt bott i Sverige längre än han) etc. De flesta av er har inte blandats in i denna diskussion som jag för tilll stöd av Studieförbundet Ibn Rushd. Men i morse fick man en liten pärla i Radion. Sverigedemokraternas etablissemang består naturligtvis främst av män. Men det finns en kvinna, Carina Herrstedt (hon har ordet "herr" i alla fall i sitt efternamn) som är vald till andre viceordförande.

Intervjuaren ville naturligtvis dra upp SD:s profil som främligshatare, vilket hon avvisade fullständigt. Hon ville inte hamna i denna fålla. Då frågade reprotern vilka andra konkreta frågor hon hade att driva inför valet (hon är redan nu kommunpolitiker). Hennes svar blev ordagrant följande: "Alla de frågor som kommer medborgarna till gagn".

Det är underbart att höra. En sådan människa kan ingen väljare låta bli att rösta för. Vem vill inte ha stöd till allt som kommer honom/henne till gagn?

Mona Sahlin har nu haft sin partikongress. Skattebetalarnas förening har tagit tillfället i akt för att kommentera hennes ”definition av solidaritet”. Det handlar naturligtvis om den utlovade skattepolitiken. ”Hon själv (Mona Sahlin) och andra höginkomsttagare” ska få ”förmånen att vara med och vara solidariska”.

Jag antar att citatet är någorlunda rätt återgivet. Jag vet att skattebetalarnas förening är fientlig inställd mot skatter, vilket fördärvar ethos intrycket av deras kritik. Jag konstaterar också att de av oss som är inställda på det socialdemokratiska spåret, med Wigforss argument som historisk ursprunglig grund, 
köper förmodligen Sahlins ord utan vidare pathos). Även många motståndare till högre skatter skulle låta denna fras passera förbi. Men rätt ska vara rätt. Skattebetalarnas förening har genomskådat vad Sahlins påståendet avslöjar och, hur inställda vi än är på deras uppfattning om skatter, måste vi berömma deras korrekta retoriska uppmärksamhet.

Skattebetalarnas föreningshemsida tycker, kort sagt, att det är bra att vara solidariskt själv genom att dela sitt innehav med andra. Men nu handlar det om att vi alla ska vara solidariska och det är hon själv, i regeringsställning, som ska bestämma inte bara sin egen utan även vår solidaritet. Metonymierna är lite knepiga härvidlag. Vad tycker ni?

Redaktören för Skattebetalarnas hemsida betraktar användningen av solidaritetsbegreppet som missvisande i detta fall och tycker att var och en ska få avgöra själv om han/hon vill bli solidarisk och avstå från en del av sin lön i högre skatt. Något liknande de inbetalningar som vi gör till solidariska ändamål av olika slag.

Det finns mycket mer att ta upp i dessa dagar. Igår hörde jag säga någon i radion att ”Marknaden kräver …” och kände mig transporterad till Valla.

Och diskussionen om Donald Boströms artikel i Aftonbladet har lyckats få t o m sin egen skapare att koncentrera sig på fel sak. Han hade aldrig påstått att israelerna hade tagit organ från sina offer. Det var en misstanke som formulerades i klara ordalag av redaktören i sin rubrik. Israelregeringen lyckades undvika att förklara det som var artikelns viktiga påståenden: israelisk militär hade slagit ihjäl bestämda personer och tagit deras lik med sig. Liken hade obducerats (varför?). Därefter hade liken lämnats tillbaka och begravt dem utan att tillåta att deras familj rörde vid liket. Ingen har förklarat varför militärerna behövde ta med sig liket, obducera det och lämna tillbaka det för begravning på dessa villkor, som om liket vore deras. En sådan förklaring krävdes inte ens, om jag förstått rätt,  av Boström. Alla lät sig avledas till en diskussion om fel sak. Att jämställa familjernas misstanke om organborttagning med den gamla bortglömda antisemitiska medeltidskonspiration om judarnas behandling av kristna barn, det var verkligen ett av de värsta retoriska avledande manövrerna som vi känner till. Hela denna historia är ganska frånstötande åt båda håll, men just därför retoriskt lärorik.

Här används pathos på ett speciellt sätt.