Björn Ranelids sommarkrönika måndagen den 20 juli är väldigt viktig för oss som jobbar med projektet Retorik i skolan, med anslag från stiftelsen Framtidens kultur. Aldrig har varit viktigare än idag att reflektera över språket på det sätt som Ranelid gör.
När Ranelid påstår att han är ensam om sitt språk på jorden, då blir jag en "nja-sägare". Jag förstår Ranelid, men det låter en aning onyanserat och egocentriskt. Vitsen med språket är just att vi bara kan använda det språk som andra har brukat före mig, om vi ska bli förstådda. "Om ett lejon kunde tala då skulle vi inte förstå det", säger Wittgenstein. Naturligtvis återanvänder vi givna ord och fraser i nya personliga situationer. Vi inför variationer, men skapar inte "ur Intet". Varje skrivet verk är ett original, men dess element (morfem, ord och uttryck) är alltid plagiat och återanvändning. Alla ord är egentligen metaforer, återanvändning av uttryck i helt nya situationer. Uttryck, exempel och berättelser hör till samma metaforiska familj.
Användningen av språket är unikt, men vi bygger på givet grundmateria. Inte ens formen är helt originell, snarare funktionen. När barnet leker med en kniv så blir kniven en leksak, hur mycket vi anvisas i att tala om att "Det där är inte en leksak".
Retorik är inte konsten att övertyga utan konsten att uttrycka sig på ett gediget sätt. Det handlar om att lära sig att återanvända våra föregångares språk på ett adekvat, uttrycksfullt och vältaligt sätt, med bibehållande av trovärdigheten mellan talare och åhörare/läsare.
Vänliga sommarhälsningar
José L Ramírez