Om Vilks "yttranderättigheter"

Yttrandefriheten är en av våra nutida myter.  Tala om religion!  Det enda som har förändrats är stilen att hantera det.

I vårt samhälle gäller det att skaffa sig en position som gör att jag obestraffat kan säga vad som helst och visa vad som helst offenligt.  Vi vet ocskå  att många människor inte får den position som de förtjänar med sina meriter, därför att de ör ”kontroversiella”. De har sagt eller gjort något som är ”olämpligt”.

Får jag inte en egen position, då har man inte ens en chans att säga och visa vad man vill på ett framstående scenario. Jag kan tänka vad jag vill, men inte inbilla mig att jag kan få ett forum för vad som helst. Det kan jämföras med publiceringen av böcker. Har jag inte en bokutgivare som vill ge ut mina böcker så får jag avstå, eller också ge ut dem själv. Dessa publikationshinder håller dock på att ändras genom Internet.

I botten på denna diskussion om Vílks bilder och yttrandefrihet ligger en länge hållet sofistisk diskussion om konstens betydelse och värde. Här får man ett kunskapsteoretiskt problem som har blivit allt mer förfuskat.

Nutidssamhället lider av tre åkommor: Professionalism - Paternatism - Esteticism. Nu begränsar jag mig bara till esteticismen. Vår förståelse har sedan grekerna förklarats med att det som vi uppfattar kring oss är  "former". Och eftersom vi tror att vi "ser" tingen som finns kring oss, att tingen är just i sig vad vi ser (oberoende av oss), så har man blandat ihop Form med Väsen och skapat en ”ontologi” som förvirrat oss i århundraden. Det lustiga är att ”formen” är för oss en yttre konfiguration (en designprodukt) men filosofiskt talat är Formen osynlig. Gud betraktas av de skolastiska teologerna som Ren Form: Vi kan inte se Gud men Han är just ren Form, eftersom formen är just ”Det som är”.  ”Och om min mormor hade pedaler, så var hon en cykel” brukar jag säga i min Madridärvda dialekt.

När jag försvarade min doktorsavhandling blev jag tvungen att fråga opponenterna (jag hade två) om de kunde se boken som de hade framfört sig. De kunde se det, men jag har aldrig i hela mitt liv kunnat ”se” en bok eller något annat föremål. Jag ”förstår” det som jag har framför mig som en bok eller ett bord ,etc. Jag förstår verkligheten genom den FUNKTION som dessa saker som mina sinnen stöter på har för mig. Därmed ansluter jag mig till Vicos tes som många åberopar utan att ha förstått: ”Människan kan förstå det som hon själv har gjort, det andra kan bara Gud förstå”. Factum verum, heter hans tes. Allt som omringar oss är egentligen inte ”fakta” (trots att vi använder detta ord för allt som finns. ”Facta” betyder det gjorda. Det som vi kan konstatera (både det redan gjorda och det som är av natur) bör kallas ”data” (det givna), inte ”fakta” (de gjorda). Men Vico låter Gud ansvara för det som för oss är bara data. Allting är gjort av Gud.

Allt detta har med estetik att göra. Ty de materiella ting som vi har kring oss och som visar en FORM, i den mån de betyder något för oss har de också en FUNKTION. Det är just funktionen som hjälper oss att uppfatta något som ”något särskilt”.  Grekerna hade svprt att skilja mellan Konst och Hantverk, därför blev Estetiken eftersatt, trots alla spekulationer kring Platon. Estetiken konstitueras som studieämne på senare tid och handlar just om en betraktelse av de ”estetiska” (grek. aisthesis) som betecknar just det som vi kan uppfatta med sinnena.

Medeltidskonsten var figurativ. Det återgav ting, personer och berättelser.  Men då kunde flera konstnär återge samma person eller samma episod med olika färger och former.  Det fanns således en skillnad mellan sättet att uttrycka och det som uttrycktes eller återgavs. Detta ledde till en uppmärksamhet av formen i sig, helt oberoende av vad formen representerade eller gav uttryck åt. Duchamp rev av en toalettstol  och gjorde det till ett konstverk I SIG. Konsten blev att befria formen från funktionen och betydelsen. Det är detta som ledde till den nu gällande hållningen om att konsten är fri från allt. Jag kan representera vad som helt och ingen får ta åt sig genom att associera det med en bestämd betydelse. Jag kan utmåla en person som ser ut som kungen knullande med en kamel. Men det är bara en bild. Om han tar åt sig då är det han som fantiserar, inte jag. Vi ser hur pressen och filmer kan manipulera t o m fotografier av personer och situationer genom att välja infallsvinkel och kontext.

Ett känt retoriskt trick som brukades den socialdemokratiska retoriken i Sverige, när något blev angripen utan att man angav dennes namn, var att säga: ”Det är du själv som känner igen dig i detta, jag har inte sagt det”.  Från att angripa en person genom en karikatyr eller dylikt, som ändå kan leda till att vederbörande känner sig kränkt, övergår man till en karikering eller nedsättande bild av någon som redan är död eller om någon som representerar eller har betydelse till en mängd människor. För några år sedan föreställde en konstnärlig tjej Jesus och Johannes Doparen som homosexuella. Hon fick ställa ut i Domkyrkan i Uppsala. Därmed kände sig många människor, som kommer till kyrkan, kränkta. En sak är att utöva yttrandefrihet och en annan är att tvinga dig att visa det som du inte gillar i ditt vardagsrum. Offentliga institutioner borde betänka på vilket sätt man upplåter sina lokaler. Jag kan knappast tänka mig att Domkyrkan eller ens Universitetet skulle tillåta visningen av en pornografisk film i deras lokaler. Principen ”vad någon kan vara bra för” är lika viktig som friheten att göra och säga vad som helst i offentlighet. Sedan kan sedvänjorna tillåta mer eller mindre, men det finns alltid en rimlig försiktighets gräns som försöker respektera flera än dem som tycker at vad som helst ska tillåtas. Ingen ska förbjudas att göra och säga vad man vill, men man gör sig inte till språkrör för vad som helst.

Esteticismen hävdar således att konsten är ren form och inte får tolkas med ett bestämt innehåll. Man ska bara låtsas och inte associera. Metonymin och metaforen blir förbjudna. Även om någon känner igen något som han anser helig. Detta är dock olika, beroende på vilken status en samhällsgrupp har nått. Uttryckespolitiska föreningen var, om jag minns rätt, den som anordnade föreläsningen med Vilks och har dessutom lovat att upprepades till hösten, eftersom den misslyckades nu. En fantastisk hållning. Jag undrar om samma förening och Uppsala universitet skulle våga ha en föreläsningar med karikerande bilder  om judar. Då skulle dessa bli förbjudna, eftersom antisionismen inte tolereras, medan antisemitismen är fritt fram. Alla minns när Israels ambassadör tillät sig att hoppa in och förstöra en bild som en kritisk konstnär från Israel hade lagt fram. Jag minns inte att polisen ingrepp mot denne ambassadör eller att han fick en tillsägelse och blev utvisad från landet.

Det finns således tillåtet och ”tillåtet” i NBS (Nya bananrepubliken Sverige). Ursäkta att jag tar mig yttrandefriheten att karikera detta välsignade land.

Att Vilks intentioner med sin verksamhet inte är uppenbart. Och att muslimska idioter (som är av samma etiska virke som han) bara hjälper honom att nå sitt syfte är beklagligt.  Vilks lierar sig mer och mer med de islamofoba danskarna. Jag har läst och hört (och det kan vara hörsägen) att Vilks är lierad med en sionist (som i judiskt namn beter sig lika illa mot muslimer som nazisterna mot judar) och även att han skrev en bok, redan innan karikatyrerna, där han deklarerade sitt syfte att bli konstärligt berömd genom att provocera.

Esteticismen är en naiv lära som försöker abstrahera uttrycket från det uttryckta. Men det som är infamt är att kräva att åskådaren inte ska blanda ihop dessa två sidor, samtidigt som han följer en dold agenda. Att främja en rättighet  (och vara beredd att dö för den, såsom Gustaf ”påstår” – jag skulle vilja se om han är så beredd att dö som han säger) är en sak.. Att utnyttja en rättighet för att smutskasta en hel grupp människor och fördärva deras rykte och därmed främja att Sverige demokraterna tar plats i riksdagen, det är helt förkastligt. Inte i estetisk utan i etisk synvinkel. Att Vilks verksamhet ingår i årets valkampanj är  den slutsats som jag kan dra.

JLR